Hej alla skanshillare!
Jag har länge funderat på att skriva
en presentation om mig själv, för alla
mina kennelpolare,skanhillsägare och ni som
funderar på att skaffa en sån som jag.
Jag heter Skanshills Pirulo men när jag lämnade
min första mamma för att komma hem till
min nya ropade de alltid Diesel när jag skulle
komma. Min nya mamma hette Hannah och var en lustig
filur, hon införde direkt ett par rutiner som
jag faktiskt insåg var ganska trevliga. Varje
morgon har vi vårt "morgongos" där
jag när jag vaknar ställer mej med hakan
på hennes kudde och stirrar tills hon säger
varsågod. Då hoppar jag direkt upp och
lägger mig i mammas famn och pussar henne i
ansiktet. Det är skönt att starta morgonen
med lite kärlek, (fast jag måste erkänna,
ibland är hon en lat en och då hummar
jag lite för att påminna henne om vårt
obligatoriska morgongos).
Jag är alltid glad och älskar alla
så helst skulle jag vilja slippa kopplet
så jag kan hälsa på alla en snabbis
men mamma säger att det är inte alla
som uppskattar en jätteglad fämmande
terv, fast jag tror hon har fel, speciellt de
med vita buxor eller finkläder på jublar
lite extra när jag är framme och så
lyfter de upp händerna högt i luften.
När händerna är där då
ber de mej ju faktiskt att strategiskt lägga
en vänlig tass på knäet för
att kunna hoppa upp och komma nära. Kommer
inte de till mej så kommer jag till dom!
efter att jag väl fått lägga en
obligatorisk hälsning är jag faktiskt
inte så intresserad av dom mer, jag har
ju mamma. Hehe då sätter de sig ner
eller lockar på mig men då har jag
redan glömt dom om jag inte känner dem.
Vem vet, det finns ju nya tvåbenta överallt,
jag kan ju missa nån.
Jag förstod ganska tidigt att min mamma är
dålig på att gå ibland men jag
har lärt mig känna när det är
så hon aldrig längre behöver be
mig att gå sakta i trappan. hon blir alltid
lika tacksam och jag får en klapp och ett
vänligt ord när trappan är över
och jag svarar mitt största leende.
Givetvis har vi också varit en del på
den där klubben med alla andra hundar. Där
har jag sett konstiga saker!
En del hundar ignorerar sina mammor och pappor
och de blir mutade med korv och bollar eller tvingade
med höga röster. Jag fattar inget?,
jag älskar ju att jobba, visa mig bara tanken
så kämpar jag för att förstå!
Ingen mutning här behöver jag mer än
mattes förtjusta tillrop hur duktig jag är
(haha det vet jag redan brukar jag säga)
men visst är det kul och både få
godis och leka med.
Tävla var inte vår grej dock, ett andrapris
i lydnad lyckades vi skrapa ihop men det är
ju det där med att ligga still långt
borta från mamma. Jag kämpar så
gott jag kan men helt plötsligt första
gången vi tävlade så börjar
någon och skjuta på någon skjutbana
i närheten och det är något av
det mest obehagliga jag vet, andra gången
flög grannen på mej och hans mamma
var hysterisk så hon började skrika?
Fy så obehagligt det har min mamma aldrig
gjort, jag skakade i två timmar av upplevelsen.
Sista gången var vi laddade till tusen!
Jag klarade det dumma "liggasomendödsill"-momentet
med lite gnäll och allt gick som på
en räls! Fast vi missade på nån
grej för mamma viskade för tyst att
jag skulle stå så jag fortsatte följa
med några steg och eftersom mamma inte vill
att jag ska missförstå igen vänder
hon sig om så jag förstår. Två
poäng från ett första men det
gjorde inget för mamma var jättestolt
ändå! Fast efter noggrannt övervägande
kom vi fram till att det här med tävling
är inget för oss under ett bra tag...
Men nu är vi igång igen och förhoppningsvis
så kan vi klara av alla momenten i höst,
tränst har vi ju gjort hela tiden så
håll tummarna för att vi ska slippa
skjutbanor, hysteriska mattar och andra konstigheter.
Visst tränar vi ändå, jag är
ju en terv, fast bara roliga saker utan press.
Jag är med mamma överallt där det
inte är hundförbud och jag kan alltid
uppföra mej. Vi går på stan,
Vi står på torget ibland i timmar
och delar ut papper, vi är på fest,
ja precis allt som är möjligt! Vi åker
även inlines på sommaren, en sport
jag tycker är jättekul! Jag springer
jämte hela tiden och när jag måste
kissa där jag inte är lös som på
storgatan så släper mamma fängelselinan
och jag gör mitt innan jag springer upp jämte
igen och hon fångar i farten. fast hon är
ju en klantig en, ibland ramlar hon, oftast i
nerförsbackar trots att jag alltid gör
mitt bästa för att inte störa,
och då har hon jätteont för det
kan rinna rött där inte skydden täcker
men hon ler alltid mot mig och säger "Kom
det var inte ditt fel, förlåt om jag
skrämde dej". Då pussar jag henne
på kinden och så går vi jättesakta
hem.
Mamma har skaffat en pappa med, han är snäll
han... Han gör precis som mamma säger
när det gäller mig :D.
Han höjer aldrig rösten, ger mig alltid
som mamma av sin sista mat (jag kan ju faktiskt
äta av bestick) och leker med mig på
ett grabbigt sätt och i gengäld gör
jag vad en äkta Skanshillare gör bäst!
Jag älskar honom, väcker honom på
morgonen och visar honom att han aldrig ska överväga
någon annan hundras än en terv när
det blir dags för honom, och självklart
då ska det vara en äkta Skanshillare.
Till landet åker vi så ofta vi kan
även om vi bor i stan, där är jag
lös hela dagarna och min glada energi tar
aldrig slut, vart de än går är
jag med så de kan aldrig gömma sig
för mig. Mamma säger det är bra
att jag aldrig är mer 20 m bort trots katter
och liknande men varför skulle jag jaga dem,
jag gjorde ett försök en gång
men då ropade mamma och jag kom och då
blev hon glad så då tänkte jag
att de får väl vara då. Fast
hon varit lite nervös på sista tiden
när våra jättehundar, de brukar
säga hästar men vem tror de att de lurar,
fick bäbisar. Haaha att de inte redan visste
hur bra jag var? Mamma hade visat mig staketgränsen
en gång så varför skulle jag
jaga dem bara för att de var i min storlek
och sprang runt som rangliga varghundar med sina
långa ben. Nä, jag leker med riktiga
vovvar, det är mer skoj! Bäst är
mammas mammas hund Ricky. Vi har växt upp
ihop och vi har alltid grymt skoj tillsammans.
Jag är en lycklig hund med massa fart, jag
ställer på det mesta, alltid med ett
glatt humör.
/Diesel
Så till alla er som har Skanshillare eller
funderar på att skaffa en, min hund gör
mej lycklig varje dag jag vaknar, Jag har aldrig
behövt höja rösten eller som en
del pratar om att de gör, "tar tag i".
Att ha en sån här hund brukar sägas
att det är sånt man bara får
en gång i livet men jag vet var jag ska
leta efter nästa pärla. Visst har vi
haft våra ups and downs och då finns
alltid Irene för ett gått råd
eller tröst. Jag har envist trots många
gånger mycket kritik från "icke
tervfolk" fostrat honom med glädje,
beröm och konstruktivitet. Det stämmer
att jag aldrig har eller höjer rösten
och han vill alltid vara tilllags. Det kan kännas
som en omväg ibland när tervvalpen kör
ett valprace över lydnandsplan utan att komma
eller hoppar på en människa för
hundrade gången men jag lovar att resultatet
blir en hund som älskar att vara tilllags
vare sig du har godis, leksak eller koppel och
är mitt i största röran på
stan.
Varje kväll har vi kvällsgos, då
kommer denna sportiga hund upp i sängen för
att få kli och ge tillbaka på sitt
sätt med allt från pussar eller bara
lägga hakan på min hals.
Så lycka till alla Skanshillare och Grattis,
ni har fått en riktig godisbit!
/Hannah och Diesel
